glömd och gömd.

varför reagerar man och gör något i praktiken först efter att något gått för långt? både ensam och själv och mellan människor. det sägs att genom att tala och dela med sej lättar problemen och pressen, stressen, och allt annat som tynger en. varför känner man sej efteråt ändå skamsen och egoistisk och orättvis? varför riktar man något som man klart och tydligt vet att inte angår en själv, just mot en själv och med all kraft och effekt?

efter att ha ställt upp för andra, till den grad att man medvetet gör sej själv illa, tidsmässigt och på alla plan, känner man sej mer självcentrerad än förut. fastän meningen var att inte glömma bort sej själv och hundra procentigt vara där när ingen annan är det. göra något som man faktiskt inte borde göra. uppgifter man tar sej att utföra för att andra inte vill, orkar och ids göra. saker som måste göras för att relationer människor emellan ska hållas goda.

tydligen går inte den tankegången alls igenom vissa hjärnor. speciellt svårt är det för manliga hjärnor att ens tänka längre än för sitt eget bästa. jag tror inte att de inte är kapabla till en ansträngning som vi kvinnor, tydligen, av naturen automatiskt tycks ha. är det en gen som vi kvinnor oftast har, men som få män inte ens vet om att den existerar?

hur man än ber och bönar om litet hjälp händer ingenting. de flyr iväg och lämnar alla jobbiga och tråkiga saker utanför deras lilla bubbla. och så tror de att sakerna då plötsligt saknar betydelse och rum, bara för att de inte själva gör det. men, de vet precis lika väl som vi kvinnor att sakerna måste utföras. tror dom att målgan sköter allting? någon måste ju göra allting och någon är i vårt hushåll alltid kvinnorna.

när kvinnor sedan utpekar det och tar detta på tal reagerar män på två olika sätt; antingen blir de ordlösa och stumma och rättar genast sej och vill vara en till lags, eller så skriker de emot och kommer med de mest konstiga anklagelserna och motargumenten som inte ens hör till ämnet, bara för att de inte tål att få höra och inse och ta till sej att de faktiskt har låtit bli att göra något. är det fråga om att det tär på deras ”manlighet”?

för att förtydliga allt ska jag komma med ett litet konkret och idiotiskt exempel som alla medverkande har blivit förbannade på: att sköta om hushållet, liksom matlagning, städning, klädtvättning, sorterande, allmänt hjälpande, gå ut med hunden och skapande en trivsam miljö är saker som vi många gånger haft krismöten om. med hela den stressade och överansträngda familjen (mama och jag och ingen annan, alltid) har vi suttit oss ner och, med häftiga och blandade känslor, teoretiskt kommit överens om att precis alla bidrar med sin del till familjens välmående i hemmet. teoretiskt sätt fungerar allting prima ballerina och utan problem och som smort. om jag inte kommer fel ihåg har vi till och med lovat det inför varandra. varje gång.

i praktiken slutar det alltid på samma sätt: grabbarna i huset kanske går ut med hunden högst en gång i månaden och tömmer kanske diskmaskinen en gång i veckan. fint är det om de till och med lyckas sortera sina rena kläder rätt och lyckas bära dem upp till sina respektive rum och vika in dem i klädskåpena. oftast är det oerhört svårt och jobbigt. men samtidigt fungerar allting fint och hushållsarbetet är alltid gjort. hur fan inbillar sej grabbarna då att deras andel är alldeles för stor och krävande?

oftast slutar det med att antingen jag eller mama (i nittionio fall mama), får ett raseriutbrott där tårarna flödar och allting faller ihop. friden i huset är inte så hemtrevlig just då, det känner killarna av sej och blir lite små häpna över den konstiga situationen som de inte har någon aning om hur den kunde komma till. eller klart de har en aning. de vet precis. de vet men de is inte tänka mer på saken än i ett teoretiskt plan för att förhindra situationer som denna.

efter det hjälper de till med allting i ungefär en och en halv dag. sedan är mama och jag igen ”glada och nöjda” och då kan killarna fortsätta med sina så tidskrävande aktiviteter, som ger dem rätt att skyffla över alla deras uppgifter, till oss. igen.

dagens exempel som ofta inträffar då jag eller mama är borta en längre tid, i det här fallet kom mamma hem igår, efter en enveckas arbetsresa: dagen före mamma knäppte ihop resväskan och steg på taxin mot fly(g)fältet, hade hon påmint grabbarna i huset om innebörden och betydelsen av att speciellt nu hjälpa till. förstås, var svaret.

den andra dagen upprepade jag mama och mej och bad om att vi alla jämställt och jämnt hjälper till. med allt. förstås, var svaret. på den femte dagen kunde jag än en gång konstatera att jag än en gång gjort allt och lite till. förstås. största delen av den vakna tiden var de inte ens hemma. jättestor och viktig orsak måste det ha gällt att bara kunna smita iväg sådär. vid den sjätte dagen börjar kroppen och psyket bli lite sådär småförbannade. speciellt psyket. för att sedan braka ihop. igen.

under veckan har jag fått höra följande:

”varför ska jag gå ut med hunden när du tycker det är roligt? jag tänker faktiskt vara med mina kompisat på dagarna. det har jag rätt till.” – roligt att gå ut med hunden, ja. tid, nej. ork, nej. hans rätt att komma undan, faktiskt inte.

”sluta nu och joma!” – jag ber för tionde gången om något. ber om hjälp. bokstavligen ber. är nästan nere på knäna vid det här laget.

”här borde damsugas. varför har du nicole inte gjort det, när du ändå bara är hemma på dagarna?” – tror någon att jag frivilligt fyller mina vakna timmar med alla måsten? får jag inte unna mej tid till något annat? varför måste jag damsuga när jag gör allt annat? att damsuga hör till de lättaste och minst tidskrävande arbeten, så varför inte själv göra det om det nu är så förbannat smutsigt här?

”ring när maten är klar.” – jag lagar mat för att brorsan har lovat att äta ordentlig och hälsosam mat, hemma. under samtalet är svaret ”jag just åt i sello, jag behöver ingen mat”.

med mera. med mycket mera. med jävligt mycket mera.

det som slutligen fick droppen att rinna över bägaren var när jag på fredag kände mej allmänt stressad och dåsig och halvsjuk. för förhoppningsvis sista gången då, bad jag nästan gråtandes, om hjälp under veckoslutet. speciellt bad jag om papas hjälp eftersom vi båda vet att brorsan min inte tillbringar alltför många minuter av veskoslutets få timmar hemma. papa sade att han skulle hjälpa till. det sade han till mej.

när jag på lördagsmorgonen vaknar är papa spårlöst försvunnen. jag ringer till honom och han svarar med lugn och frid i själen att han är på landet och njuter. jag stänger av och sväljer och andas och säger tack. under dagens lopp gör jag ingenting annat än att polera hushållet så att mama som kommer hem följande dag inte direkt ska behöva börja städa och känna ännu mer stress än den hon redan har. (vi kvinnor lever som oftast med en ständig stress.)

på kvällen kommer papa hem, utvilad och glad i hågen. och han lovar att ställa upp mer nästa dag. … nästa morgon har han återigen flytt, för att dagens schema hemma i stan annars skulle vara allt jobbigt. på köksbordet står en humoristiskt skriven lapp som verkligen inte är rolig eller komisk på minsta lilla sätt. på den lilla fula papperbiten står det skrivet vad brorsan skulle uträtta under dagens lopp. gå ut med hunden och damsuga. brorsans reaktion var ”vad i helvete? vittu att jag tänker göra något av det här!”, varefter jag litet irriterat säger att han nu bara får lov att göra det. ”vittu har jag tid med sånt, gör det själv!” på eftermiddagen gick han ändå faktiskt ut med hunden på långpromenad, i fyra minuter. han damsugade också nedrevåningen, en åttondedel av den ja. det hade alltså ingen som helst betydelse och jag måste göra om det som om han inte skulle ha gjort det alls. ens litet. ens försökt.

det som jag blev mest sur på var att papa än en gång flydde iväg. han överflyttade sina uppgifter till brorsan. till mej. han skulle lika gärna bara ha kunnat väcka mej och sagt det rakt till mej. han visste, måste ens litet ha känt på sej, att jag vid det här laget var ganska trött och sur och ledsen. men ändå gjorde han det. måste man alltid stoppa hjärnaktiviteten när den kommit till en punkt då allting är lysande, för en själv?

sedan kommer mama hem och är på ypperligt, strålande humör och visar bilder och delar ut tuliaisen. hon kollar snabbt omkring och ser ett välstädat och välskött hushåll. papa och brorsan ser stolta och nöjda ut. jag ler och är förbannad med en bubblande bitterhet och ledsamhet inom mej.

till följd av detta är jag nu onödigt sjuk efter att ha vaknat klockan tio med huvudvärk och gått ut med hunden i två timmar, för att sedan komma hem igen och somna om och vakna klockan halv fyra när brorsan skriker åt mej att jag fan bara latar mej och inte gör någonting. det han inte vet vet han inte heller. dessutom har bitterheten inom mej vuxit till sej ytterligare en liten bit.

efter att sedan idag klämt ur mej en liten del av allting ovan, i form av ledsamhet i stället för i en form av bitterhet, känner jag mej bara mer egoistisk och självcentrerad fastän jag vet att jag i det här fallet faktiskt inte borde känna mej så. hur lyckas jag alltid vända något mot mej själv? varför har jag gått med på detta igen? är det den snälla flickan inom mej som kommit till liv igen? det sägs att det hjälper att dela med sej, men fan heller att det gör det. nu är jag bara trött och ledsen och har just torkat bort floder av torkade tårar från mina kinder. jag som skulle ta det lugnt och läsa den här veckan och kanske hinna se några vänner. och sköta om mej själv och se till att göra saker som får mej på gott humör.

min framtida man ska tammifan kunna hjälpa till. tillsammans ska vi sköta hushållet. satan också.

Annonser

5 reaktioner på ”glömd och gömd.

  1. jesus nicole du kommer få L i modda du skriver jätte exklusivt 😀
    angående probleme; strejka fö fan. okej i denhä situationen kela ja att du ville att din mamma fick komma hem ti ett rent hem men sådär annars. pojkana får fan vända sina smutsiga kalsonger ut o ino använda samma strumpor en vecka i rad om de int kelpaa att hjälpa till att tvätta byke.
    hälsningar en som bot med 3 grisar

    • sku va helt jees me L i modda.. (:
      jo. grisar gör aldrig något, de e bara att acceptera. o om int ja gö de så gö mama de. o då e helvete lös.
      men sen när ja int längre bor hemma kanske dom äntligen lite börjar fundera o göra någå när möglet rinner ner för väggarna (:
      dom lär sej nog. kanske. nångång. hoppas ja (:

  2. Hm. svårt.
    håller FÖRÖVRIGT med snofs om ditt språk, har det UTVECKLATS eller har du gömt det under alla dessa år på ett suspekt, diskret sätt? L i modda >>
    (en sak bara: dammsög, inte dammsugade 😉 men de va nog ganska sött. O ja vet att du kan. Förlåt att jag punktknullar nu igen)
    De första ja tänkte nä ja läst klart var att ”fan, vi måst få nicole bort därifrån!” du behöver seriöst komma bort, mamma också för den delen. Men hur?
    O hur ja än har lust o ba banka in de i ditt huvve att du inte behöver göra dedär (och verkligen inte känna dig skuldmedveten efteråt på nåt konstigt sätt!!!) så är vi alla olika och jag har förstått att det inte är så lätt att banka in saker i ditt huvve 🙂
    Ja ble skit as förbannad när jag läste dehär. För att du tar åt dig. Och så blev jag missnöjd. För att jag inte kan få dig att sluta ta åt dig. För att du e du. Thank god för att du e du o ingen annan.
    MEN: jag har ett förslag: försök att inte göra något som har direkt positiv verkan till bara grabbarna, låt deras kalsingar förbli skitiga. Mamma kan du hjälpa. Men ta nu int i så du stupar. Du e faktiskt abi, har skit as mycket att tänka på och fokusera på. Det är egentligen dig som alla borde passa upp. Glöm inte det.
    om du e ensam hemma nån da här me en massa skitjobba att göra åt de andra så ring så kommer ja o pepsan o hjälper till. jaffa kan behöva hållas ur vägen, därvid pepsan.
    Pårikitgt.
    Ring.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s